I ett tidigare inlägg skrev vi om hur man kan undvika energidränerande arvsbråk, som inte är bra på några sätt alls, för någon. I dag skriver vi istället om hur en ny strömning inom litteratur behandlar just adoption och hur det är att vara adopterad från ett annat land.
I en artikel i Svenska Dagbladet kan vi läsa om hur den nya strömningen inom just skandinavisk litteratur behandlar frågan om hur det är att växa upp och leva i ett nordiskt land fast man är adopterad från ett annat land.
I samma artikel kan vi läsa att denna verksamhet, adoptionsindustrin, i Sydkorea inbringar hela 15 miljoner dollar varje år, och det är sedan många barn som när de växt upp gärna vill söka sina rötter och ursprung, vilket även det inbringar inkomster till just hemlandet. Något som nog kan vara smärtsamt för en som blivit adopterad.
Transnationellt adopterade – en ny litteraturströmning
I november i år hölls för första gången en nordisk litteraturkonferens dör just litteratur av transnationellt adopterade, en litteratur som egentligen funnits ganska länge med förut mest skriven av adoptivföräldrar och socialarbetare, nu är det alltså de adopterade som gör sina röster hörda. De är vuxna, adopterade och de formulerar samt delar med sig av sina erfarenheter samt gör då gärna upp med fördomar och föreställningar om adoption som något som alltid är positivt för alla parter.
Hur är det egentligen att växa upp i ett land och känna att man inte riktigt ser ut som de flesta andra, att man har en mamma och pappa i ett annat land, som man varken delar språk eller kultur med samtidigt som man ju är född där? Ja det är nog svårare att förstå än man kan tro, därför är det viktigt att läsa denna litteratur.
Kanske är det även så att detta att adopterades röster ofta inte hörts, och att branschen, som det faktiskt är, ofta har utgått från västerländska pars föräldraförhoppningar snarare än från barnens egna behov. Det ska ju handla om barnets bästa och utgå från just barnens rättigheter och känslor snarare än vinstintresset och rika adoptivföräldrars efterfrågan. Sedan är det kanske inte så lätt att återvända till hemlandet och inte kunna vare sig språk eller kulturnormer, något som blir till en känsla av dubbelt främlingsskap.
Några skandinaviska författare som artikeln handlar om är bland andra:
- Patrik Lundberg
- Eva Tind
- Brynjulf Tjønns
- Joan Rang Christensen
- Anne Kyong-Sook Øfsti
- Jane Jin Kaisens
- Geir Follevåg
- Astrid Trotzig
- Maje Lee Langvad
