Antalet föräldrar som ansöker om att få adoptera styvbarn har nästan trefaldigats på tio år – från 112 adoptioner 2003 till 305 i fjol, enligt Socialstyrelsen. Ofta är det en långdragen process, vilket innebär risker för både barn och föräldrar.
Så står det inledningsvis i en artikel från Svenska Dagbladet och det får en att fundera, varför är detta problematiskt? Borde det inte innebära endast bra saker att man tar ett barn under sina vingar? Nä, det är självklart naivt att tänka så. Tanken är god, men det är inte alltid det fungerar i verkligheten.
Vanligen handlar det om lesbiska par, där ena parten har blivit gravid i utlandet och nu vill den andra delen också ha ett ansvar och en föräldraroll. I artikeln står det att det tar runt 10 månader innan barnet har två föräldrar rättsligt förklarat på pappret, och det är mycket detta som innebär risker. Eftersom det tar sådan tid blir många frustrerade, och väntan på att svar från staten kan göra att frustrationen går ut över relationen. Detta i sig kan leda till (och har i flera fall också lett till) att barnet i fråga hamnar utan vårdnadshavare. Hur det ens är möjligt att det kan blir så är helt oförklarligt, eftersom inget barn ska behöva leva i den otryggheten.
Detta påminner också om ett ämne vi också tidigare har berör: frågan om vem som får arvet när ena barnet är adopterat. Det kan låta som en självklar sak men dessvärre kan det på grund av otydliga lagar bli problematiskt. Läs gärna inlägget här: Undvik arvsbråk
Barnet ska alltid, alltid, alltid gå i första hand. Detta oavsett om det handlar om adoption, biologiska barn, föräldrar som är homo eller hetero och oavsett ålder på barnet. Viktigt!
