Idag är det tyvärr inte alls ovanligt att allt fler gifta par väljer att gå skilda vägar efter några år tillsammans. På ett sätt är det här självklart både tråkigt och sorgligt, att fler och fler inte får kärleken att hålla, men på ett annat sätt kan man se det som något positivt att fler personer vågar ta sig ur förhållanden och relationer som inte gör dem gott.
Självklart är det alltid många beslut vid skilsmässa som ska tas och även om det är rätt beslut att gå skilda vägar så är det klart att denna period ofta är ganska jobbig. Förhoppningsvis är separationen ett gemensamt beslut för de båda parterna och då går oftast skilsmässan relativt smärtfritt. Är det däremot en som inte vill kan denna process bli både utdragen, kaotiskt och kanske till och med en rättssak. Är det dessutom barn med i bilden kan denna process självklart bli ännu mer tuff. Ska man ha delad vårdnad? Vem ska ha barnet eller barnen mest? Ska en ta över hela vårdnaden?
Dessa beslut är sällan lätta att ta och oavsett hur man gör så finns det alltid en risk för tjafs och bråk mellan föräldrarna. Men vad gäller egentligen när det kommer till vårdnad om barnen?
”Även efter en separation har barnet dock rätt till båda sina föräldrar. Därför är det rimligt att i normalläget ge föräldrar delad vårdnad vid separation. Utvecklingen sedan 2006, när en ändring i föräldrabalken gjorde det lättare att få ensam vårdnad, är därför olycklig.
Dels har antalet vårdnadstvister ökat markant sedan lagändringen, dels har mamman i den absoluta merparten av fallen fått ensam vårdnad. Detta kan förklaras med att rätten generellt ger vårdnaden till den förälder barnet bor hos – oftast mamman. Den snabba ökningen av antalet fall där man tar ifrån pappan vårdnaden tyder ändå på att något gått fel.”
